Ok.. kanske är helt fel "blogg" ställe, men detta va väll den bättre gratis bloggen jag hittat. Men men.

Detta har jag kopierat från den första bloggen... osammanhängade och bara tankar, känslor och allmäna kärleks förklaringar och känslo tvivel.. allt detta skrev under panik ångest attacken jag fick.

Jag har, för ett tag sen, separerat från mina barns mor. Kan berätta att hon är en makalös kvinna, en människa utan dess like.... och jag menar det på ett positivt sätt.
Hon är så full av empati, välmening och kärlek att man inte kan göra något annat än att älska henne. Och det är precis det jag gör. Jag ÄLSKAR henne, fortfarande, efter snart 5-6månader (inte alltför länge sen, jag vet).. jag vet inte änns hur länge vi har varit separerade, tragiskt. Men det är inget datum jag tänker lägga på minnet. Det är det datumet JAG valde den feges väg att avsluta våran relation, svika mina/våra barn, som jag lärt att man ska inte ge upp, utan man måste försöka kämpa in i det sista. Å vad gör deras pappa? Ger upp. Sorgligt när man tänker på det, tragiskt, patetiskt.

För ett halvår sen, ca, hade vi ett gräl. Saker och ting blev sagda, vi sårade varandra djupt och väl, och det skulle sätta djupa spår av ärr i själen.
Jag sårade kvinnan i mitt liv psykiskt, då jag var fysiskt handikappad. Levde med smärtor (i 4år konstant.. men haft denna skada i över 15år) som bara eskalerade. Det tömde henne på ork, kärlek till mig. Hon förstod nog inte heller att det åt upp mig som man inombords, jag mådde så dåligt av att se henne jobba och slita, när jag hade ont. Men jag visste att skulle jag göra detta moment, så skulle jag ha ondare en längre period. Det skar mig djupt i psyket.

Nu sitter jag här, med en ångest i bröstet, en klump i magen, tårar rinnandes längst kinderna. Inser att jag förlorade.

Jag tittade på hennes bild här på morgonen, grät en skvätt. Tittade på korten på mina barn, grät lite till. Jag är en svikare. (vi har barnen varannan vecka, så ni vet det).

Jag har några vänner som stöttar mitt beslut, men det ingen av dem vet, är att jag hade två val. Ett som skulle kräva så mycket från mig och henne. Men jag tog det andra valet... och förlorade.
Jag hoppades att tid ifrån varandra skulle hjälpa oss finna oss själva, och sedan hitta tillbaka till varandra, starkare. Men nej.Hon kom över mig rätt fort, och det smärtar att veta att jag har mig själv att skylla.
Jag är inte perfekt, jag har många fel, men jag var villig att försöka visa att jag vill och kan ändra mig tillbaka till den jag va, och till-och-med bättre. Lätt att vara efterklok.

Man vet aldrig vad man har innan man förlorat det, och jag kommer göra allt i min makt att inte göra det igen, och ta lärdom av det. Jag SKA bli en bättre människa, jag SKA bli den JAG måste och VILL vara.

Panik ångesten la sig en stund och samlade kraft, men slog ut med full styrka nu för två timmar sen när jag pratade med henne.
Det sjukaste är att jag, samtidigt som jag vägrar inse det, accepterar det på samma gång... hon HAR verkligen gått vidare. Och det som känns jobbigare är att jag tror att hon redan har någon annan i sikte. Trodde jag aldrig. Jag vill hata henne, men jag älskar henne. Jag vill blicka framåt, men vänder hela tiden på huvudet för att få återblickar.

"Jag vill dela resten av mitt liv med dig" dem orden skulle jag ha sagt, istället för att säga "Det är över, slut. Vi måste hitta oss själva, då vi inte är starka nog att hjälpa och stötta varandra för tillfället, för att ev hitta tillbaka till varandra, som jag hoppas vi gör"

Jag vet inte om det är så jävla nyttigt att sitta och älta detta. Vet inte om det är rätt av mig att säga, berätta, för henne vad jag igentligen ville säga. "Jag vill dela resten av mitt liv med dig. Jag vet, om vi bara vill, att vi kan reparera". Tror inte det skulle gått att reparera. Tror jag försöker inbilla mig det, för att det ska göra så ont, att jag ska lida.

MEN FY FAN VA ONT DET GÖR!!

Mina känslor väller över mig som en jäkla tsunami våg, och förstör allt. Inge jäkla jordbävningsom skakar om en och som lämnar ruiner. Detta pulveriserar allt i känslo väg och river själen så himla hårt.
Varför skulle jag bli så jävla känslig, dum i huvudet och inte se vad jag hade?
När det va bra och vi båda mådde bra, hade vi det så jävla bra. Vi va idyll familjen. Sen blev hon deppig, jag försökte vara stark. Sen blev jag deppig, hon försökte va stark. Men i mina mörka stunder blev jag egoistisk, och jag gillade det. Jag gillade att göra sådant som JAG mådde bra av för stunden, men det jag inte visste då var att jag förstörde mer runt omkring.

Jag va bara egoistisk. Jag gjorde saker med barnen som dem tyckte va kul,karuseller, leka, busa och sånt. Men jag vårdade inte mina barns mor. Jag tog henne för givet, som jag tror många gör.

Vi män tar våra kvinnor för givet. Vi gör det av ren natur, när vi IGENTLIGEN ska lyfta upp dem och visa världen "DETTA ÄR MIN KVINNA! HON VALDE MIG! OCH JAG SKA FYLLA HENNES VÄRLD MED DEN LYCKA HON FÖRTJÄNAR!".... men gör vi det? Nej. Skulle vi göra det, så skulle vi män få det vi vill ha åxo. Vi skulle få den dära ölen när vi sitter i soffan, vi skulle få den där kvalitets vuxna tiden, vi skulle få spela det där spelet då och då, vi skulle få ta en krog runda med grabbarna eller hålla på att meka med vår motorcykel å ta på skinpajjen m.m m.m
Vi är många ggr alldeles för egoistiska och tänker bara nu, nu... nu, NU. Inte "om jag gör så här nu, så kanske då". Vi planerar inte vägen fram till våra små lycko stunder. Det ska ske NU. Så fel vi har.

Jag vet, det gäller absolut inte alla. Vissa har faktiskt den respekten för sin tjej, kvinna, livskamrat

Jag har pratat och smsat med några vänner nu. Dem håller fast vid att mitt beslut är det rätta Att JAG inte mådde bra PGA förhållandet, och inte HON heller. Vi va inte bra för varandra.
Men om vi inte va bra för varandra, och jag såg det då, varför ser jag det inte nu?? Varför kan jag inte samla mina tankar och bara vara. Varför vill jag säga dem orden som HON ville höra så länge... Varför?

Skulle det bli bättre? Skulle vi, faktiskt, bli lyckliga om jag sa dem orden? Skulle hon säga "JA"? Jag vet inte, kommer nog aldrig få veta det. Jag hoppas hon finner lycka med nån som är vettig, att hon tillslut inte klandrar mig för mitt val. Att hon förstår att jag va livrädd.

Jag vet inte längre.. jag ska bryta ihop nu igen och hoppas jag orkar resa mig upp snart igen.